”Jag tycker dock att elitklasser i grundskolan är ett bra förslag. Eftersom det är skolplikt tvingas begåvade elever sitta av lektioner med sådant som de redan kan vilket inte precis inspirerar dem, snarare tvärtom.”
Det beror på vad du tänker på när du pratar om ”klasser”. Björklund verkar ju – om inte rapporteringen om förslaget är helt missvisande – handla om att skilja ut ”elit”eleverna helt och hållet, så att de läser hela kursplanen på ”elitnivå”. Och det tycker jag (som själv länge låg i topp i min klass) vore totalt åt helsike. Till att börja med är jag emot att man överhuvudtaget pekar ut någon som ”elit” och därmed tillskriver honom/henne ett högre värde än alla människor, men dessutom gäller det inte ens för alla duktiga elever att de automatiskt är ”elit” i precis varenda ämne. Bara för att man tillhör de bästa i t.ex. matematik och de naturorienterande ämnena så betyder det ju inte automatiskt att man är duktig på språk och de samhällsorienterande ämnena.
Nej, då tror jag det vore långt vettigare att dela upp ännu fler av lektionerna i den vanliga skolan i ”särskilda” och ”allmänna” grupper. Jag vet inte hur det ser ut idag, men på min tid på högstadiet (tidigt 1980-tal) fanns den möjligheten i Engelska och Matematik. Gör samma sak med ännu fler ämnen, så kan alla välja den grupp som passar dem bäst, i varje ämne – grupper med högre studietakt och mer avancerade uppgifter om man tillhör de duktigare, och grupper med mer normal studietakt för de som behöver det. Med det upplägget så blir det dessutom enklare att skifta mellan grupperna om man kommer underfund med att man missbedömt sin kapacitet.
Själv startade jag med att läsa matematik och engelska på särskild nivå. Eftersom jag ansågs vara extremt duktig på allting (och sannolikt hade ansetts kvalificerad för Björklunds elitklasser) så ”förväntades” det av mig att jag skulle läsa båda ämnena på den nivån. Och när det gällde matematiken så stämde förväntningarna (där hade jag t.o.m. kunnat hoppa både 1 och 2 klasser), men i engelskan så flyttade jag så småningom ned till den allmänna gruppen. Ett byte som för övrigt kom alldeles för sent – både jag själv och folk i min omgivning (lärare, klasskamrater, familj) led av samma elittänkande som Björklund, och trodde att den som var duktig på mycket naturligtvis måste vara lika duktig på allt. Den vanföreställningen bidrog så småningom till att knäcka mig, då jag inte klarade att hålla samma nivå över hela linjen. Hade folk varit mer medvetna/införstådda med att man kan vara duktig på mycket men bara normalbegåvad eller t.o.m. svag på annat, då hade mina slutbetyg sannolikt sett helt annorlunda ut.
